När styrkan blir en svaghet - gränsen högpresterare inte ser

Vi tar ansvar, levererar och driver resultat. Vi är plikttrogna och undviker till varje pris att göra andra besvikna. Vi är kort sagt många företags dröm – till dess att vi inte längre är det. För någonstans på vägen börjar våra styrkor arbeta emot oss, och vår höga ambition blir en avlägsen vision.

Många av oss ser inte var gränsen går – förrän vi har passerat den. Hur vet vi när högeffektivt övergår till ineffektivt?

En coachklient berättade nyligen att hans enda sätt att dämpa ångest var att jobba. Det kom inte som någon överraskning. För många högpresterare är mer ansträngning lösningen på det mesta. Obehag är något att övervinna, inte förstå.

Det är därför ingen slump att personer med högpresterande egenskaper bränner ut sig. Vi är mästare på att använda logik framför känsla, och att rationalisera istället för att lyssna. Och när något känns fel är vår första instinkt att lägga i en högre växel, göra ännu mer.

När vi passerar gränsen jobbar vi mer, men får mindre gjort. Timmarna blir fler men resultatet vi väntar oss är ingenting vi ser. Vi tänker att vi ska vila snart – men snart kommer aldrig, och istället fortsätter vi i samma manér.

Vi är ambitiösa och gör alltid mer än vad andra ber oss om, det mättar vårt ego som lärt sig att vara bäst är synonymt med att göra mest. Och även om det finns fler sätt, är vi övertygade om att det vi gör troligtvis är mest rätt. Därför släpper vi inte längre in någon. Istället tar vi det ansvar ingen förväntar sig att vi ska ta, och vi tröstar oss med tanken på att det nu i alla fall blir bra.

När det är dags att släppa taget uppstår ofta ett obehag som gör det svårt för oss att varva ner eftersom det alltid finns en röst inom oss som säger att vi borde kunna göra mer.

Övergången från högeffektiv till ineffektiv är subtil och sällan något vi märker – och vi behöver lära oss vad det är som händer när vi ovetandes korsar gränsen och situationen vänder.

Hur du håller dig på rätt sida av gränsen

Det är när vi lär oss skilja på vem vi är och vad vi gör som den verkliga förändringen sker. Det är först då vi inser att framgång inte är synonymt med att alltid göra mer. Resultat mäts i inverkan, inte i timmar. Vi bör därför lägga vår tid där vi får tillbaka som mest – och kapitalisera på det vi gör allra bäst.

Förtroende skapas när vi vågar släppa på kontrollen och bjuda in andra, som ett första steg i att hjälpa varandra. Men vi kan inte förvänta oss att andra öppnar upp om inte vi gör det först.

Högpresterande personer är på många sätt ovärderliga – men bara så länge de har förmågan att sätta stopp innan det är för sent. Och det enda sättet att göra det på är att lyssna på de signaler som vårt intellekt gärna rationaliserar bort.